Den hade Waldemar Johansson. Han, pappa till Solweig Ternström, ni vet...

Stod det om henne i någon tidning så visade han stolt upp för kunderna vad som kunde läsas om henne.

För övrigt hade han kläder att sälja. Man har ju haft ett antal $-dollar jeans på sig under barn-tonåren.Tänk så stolt man var över den blanka nyckelringen som hängde i ena hällan.

Han sålde även böcker, i liten skala då, men många av dom har jag kvar, om jag skulle titta i någon kartong i förrådet. Det är sånt man inte vill slänga på något vis. Jeansen, ja de slet man ju ut helt, så av dom finns det inte ens mattrasor kvar av...

Så sålde han glass och godis. Det var dit man gick om man skulle ha godis i papperspåse, som man hade valt av sorterna själv i.

Piggelin var den billigaste glassen så den kunde man få någon gång. Men senare när man fick någon mer peng blev det allt en Päronsplitt. Jag samlade på de små bilderna som satt i plast innanför omslaget... hästar!

Godiset hade han i sina små fyrkantiga burkar som fick flyttas runt allteftersom man ville ha av sorterna. Bänken var inte så stor.

Farmor min som bodde närmast oss, och jag briukade ofta spela Kina-shack eller så kom kortleken fram.

Hade vi det riktigt mysigt så satt vi och doppade färskgurka i salt på ett kaffefat, eller om det var ännu mer gottigt på gång skickade hon mig till Waldemar för att köpa godis!      Fick som mest 5 kronor minns jag. I många olika valörer som fanns då. Det kunde vara full den lilla penningpungen med slantar, men totalsumman var också stor, tyckte jag då, som liten.

När farmor bestämmde blev det Lonkakola och salta sillar som skulle med hem. Gisses vilken påse man fick för 5 kronor! Gick det inte att forma kanten på den till ett litet viket handtag, så blev det två påsar...

Sen spelade vi spel och mumsade, ett tag...det var inte tal om att äta uppallt på en gång inte. Hon var allt gó Farmor! Hon gjorde godaste inlagda gurkan också!

Men Waldemars papperhandel då...

Ja idag står den byggnaden tom, som så många andra affärslokaler i det lilla samhälet där jag växte upp. Det är lite ledsamt att se.

När jag var liten fanns det affärer i varenda en av dom.

Minns Mamma berättade om en pojke som skulle göra sig lustig en dag. Han såg Morfar gå in i Waldemars affär. (Morfar hette Eldh i efternamn...)

Pojken skrek för allt han var värd:

-"Eldh i pappershandel!"

Nog var det lite lustigt, men inte vet jag hur detta togs.....av Morfar.

Waldemar är borta.

Solweig ser man ju i media ibland.

Minns också hennes dotter Paula....hon hade svart   nagellack!

Ja det är mycket man minns.

Det är kull att berätta.

Hoppas det är intressant att läsa också!